När Project 15 besökte 2000 Decibel i maj, passade vi på att ta ett kortare snack med ett power-metal band som är på stadigt uppåtgående, både i Sverige och i världen. Vi pratar givetvis om Morifade. De som valde att dela sina åsikter med mig var bandets sångare, Stefan Peterson samt deras keyboardspelare Fredrik "Frippe" Eriksson. Här följer ett urval från den diskussionen:

Solen borde ha stått högt på himmelen och strålat ut sina värmande strålar, det var ju trots allt i mitten av maj, sommaren borde vara i annalkande. Dock uteblev dess värmande strålar denna dag också, istället förblev vädret närmast engelskt grått. Fingrarna var så stelfrusna att jag beslutade mig för att använda inspelaren i stället för den trogna pennan, då jag tvivlade på att jag skulle kunna skriva särskilt bra med min frusna hand.
Jag plockade därför fram den och begav mig in till den lilla röda presstugan där ett av Sveriges mest lovande power metal-band väntade på några frågor från mig. Vi satte oss raskt ner och sparkade snabbt igång intervjun. Bandmedlemmarna verkade avspända och på gott humör, och vid den givna frågan om vad de tyckte om 2000 decibel, gav Stefan snabbt ett hyllande svar till arrangörerna:
-Vi har aldrig varit här förut, men allt verkar grymt välarrangerat, det verkar vara en mycket trevlig festival”.

I ett land, och i en värld där power metalen blivit väldigt slätstruken och likartad är det inte många band som längre är unika. Jag frågade Stefan om han kunde beskriva Morifades musik, och på vilket sätt den var unik?
-Vi brukar alltid säga att vi spelar en progressiv form av power metal, där särskilt trummorna och gitarren försöker ta sig ifrån den klassiska power metal fåran, med hjälp av de progressiva inslagen.”

Morifade började med en ganska snäll version av power metal, glada, snälla melodier stod på dagordningen. Efterhand utvecklades dock bandet och en lite mörkare sida började sakta krypa fram. Denna mörka sida fick sitt fulla utlopp i senaste skivan Domi<>Nation, vilket var betydligt mörkare (och bättre) än tidigare alster. Temat på skivan är Orwells klassiska bok ”1984”. Jag undrar givetvis om bandets utveckling kommer att fortsätta att dra åt det hårdare hållet:
-Ja det tror jag faktiskt. Man vill ju inte sträva bakåt och börja spela de här lugna bitarna igen. Sen kan man inte bestämma i förväg åt vilket håll bandets utveckling kommer gå, det blir helt enkelt som det blir.”

Jag hade tidigare funderat på om det mörka utförandet berodde på att ”1984” är en sån mörk berättelse. Stefan förklarade att det delvis kunde vara fallet, men poängterade noga att musiken var först, inte texterna. En stor faktor till att musiken har utvecklats så mycket, var enligt honom, att fler medlemmar valt att börja skriva musik till bandet.

Efter Domi<>nation törstar jag, och säkerligen fler med mig efter en ny platta med killarna i bandet. Håller man på med någon sådan för tillfället?
-Nej inte nu då, vi är i det läget att vi vill spela live så mycket som möjligt. Detta är helt enkelt mycket roligare än att sitta i en studio hela dagarna. Dock skrivs det så mycket material i bandet att vi med lätthet skulle kunna spela in en komplett skiva på tre månader om vi ville.”

Den som lever får se med andra ord.

Läser man på bandets hemsida, ser man att det har varit en del förändringar i line-upen under åren, man undrar vilka förändringar i bandets musik det framtvingat och Stefan svarar med ett leende på läpparna:
-Jag har ju inte varit med från början (skratt). Men faktum är ju att varje gång man byter ut en medlem så förändras musiken lite. Särskilt när man byter ut sångaren, vilket hänt flera gånger i Morifade, så förändras ju musiken mycket.”

Man börjar ju fundera om dessa förändringar i Line-upen berott på att man inte kommit överens inom bandet, det står på flera ställen på hemsidan att medlemmar slutade p.g.a. av personkemi etc. Stefan dementerar dock detta och förklarar att man fortfarande är goda vänner med dem som slutat och att det inte råder något ont blod dem emellan. Han försäkrar också att det inte finns några kommunikations problem inom bandet i dagsläget heller.

Jag har fått bilden att vi svenskar ibland är ganska tama som publik, att vi inte visar hur mycket vi älskar våra musikaliska förebilder. Jag tycker att detta är bra i många fall, då skär persondyrkan är något jag tittar med avsmak på. Morifade har bl.a. spelat i Spanien och jag undrar givetvis hur de tyckte att den spanska publiken skiljde sig från den svenska:

-O ja, vilken stor skillnad det är! Spanjorerna tog emot oss som kungligheter. När vi t.ex. anlände till flygplatsen stod flera människor och knäböjde för oss och hälsade oss välkomna, säger Stefan med en blick som antyder att upplevelsen måste ha varit lite överväldigande. Han fortsätter sen:
-När man sedan åker till varuhus och skivaffärer och där hör sin musik, inser man att det är stort. Här i Sverige råder som bekant jantelagen, ingen får sticka ut för mycket, vilket är sorgligt.

Som avslutning diskuterar vi lite om power metal-klimatet i Sverige, att fler och fler band kommer in på marknaden och vrålar ut sin musik. Vi är alla överens om att man kan känna en viss mättnad när det gäller power metal-band, men att det överlag är positivt att fler band gör entré.

Efter några korta skämt om kylan utanför och några handslag, önskar jag Stefan och Frippe lycka till och beger mig iväg från den röda stugan för att njuta av lite schysst metal som spelas på scenen bredvid.

Vill passa på att be om ursäkt för att det tagit så lång tid för intervjun att komma upp på sidan. Arbete och resor har gjort det omöjligt för mig att färdigställa den förens nu.